Norge 2016, del 1

Årets resa blev en utökad favorit i repris. Nu hade vi några bekanta ställen vi ville tillbaka till och ett gäng nya vi ville fylla på med. För säkerhets skull lade vi till ett antal dagar till för att hinna med att stanna upp ibland. Bitar av resan som finns mer grundligt beskrivna i andra inlägg kommer bara att nämnas kort.

Första skillnaden var att vi körde rakt upp genom Norge för att redan under första dagen komma upp till Lom.

Det hindrade dock inte att det blev några stopp på vägen, först på någon av de större öarna i Bohuslän för att snacka spel, natur och mareld. Dagen efter Tog vi E6 norrut till Lillehammer där vi fick för oss att besöka hoppbacken där jag varit när jag var 6 år gammal men självklart hittade vi fel hoppbacke efter att ha funderat länge över varför det var så väldigt svårt att hitta vägen upp dit. Det var så enkelt att vi var i fel ände av stan men vi såg åtminstone backen från den övningsbacke som vi hamnade på istället för den stora. Det var lite kul att se hur man kunde vänja sig från backar på två tre meter till ordentligt långa hoppbackar. Här står Martin och beundrar utsikten efter en hallonpaus på vägen upp i backen.

Väl i Lom bokade vi två nätter för att hinna med att kika runt ordentligt innan vi skulle vidare. Vi hann med lite promenader inne i Lom, spanade in museet som handlade om stavkyrkans historia och handlade lite lyxfrukost till dagen efter.

Det var riktigt gott att somna till ljudet av forsen som effektivt tog bort störningsmoment som eventuella bilar och tältgrannar. På morgonen var det mumsig frukost med väldigt mycket socker i, det är fascinerande hur mycket choklad och fluff det går att få ihop och kalla det för frukost och då missade jag ändå majoriteten av fluffet då jag undviker gluten. Efter en lugn frukost gav vi oss iväg mot dalgången som ledde till Spiterstulen. Det blev en lite nervös resa upp på en smal grusväg med bussmöten och väl framme lite renar som väntade. Renarna hade visserligen inget med nervositeten att göra och de verkade i sin tur rätt avslappnade så vi fortsätter. Vi traskade entusiastiskt upp och tvärvände lite senare.

Väl nere var det dags att få lite värme i maten och ta oss vidare mot nästa äventyr. Det var här jag börjat inse att jag inte mådde så bra så vi tog det lite lugnare genom att promenera runt i Lom och besöka museum och planera den fortsatta resan. Nära stavkyrkan i en källare finns en fin utställning om kyrkan och dess dekorationer.

Lom var över lag ett bra ställe att utgå från med friluftsmuseum med information om olika stensorter och vad berggrunden består av i området.

I tältet var det dags att börja äta upp färskvarorna som vi skördat innan vi lämnade Småland. Det blev kantareller, squash och vaxbönor i en härlig röra. Trangiaköket levererar ännu en gång!

Efter en andra natt packade vi ihop tältet igen och tog väg 51 söderut. Det blev ett stopp vid Ridderspranget för fika och lite mer äventyr. Mitt mål med dagen var att få besöka Gjende och Besseggen som jag sett skrivas så mycket om i olika vandringsgrupper. Utsikten var helt fenomenal över sjön men det var fullt med bilar och folk överallt. Det i kombination med att jag fortfarande inte mådde bra gjorde att Besseggen fick vänta på mig till något annat år. 

Vi fortsatte vidare runt kröken och fixade mat med ännu en rekordläcker utsikt. Bänken gav lite extra vindskydd till köket så det puttrade på riktigt fint. Just mat har varit en intressant utmaning då jag mår dåligt av saker som laktos, vetefibrer och lök och Martin för det mesta äter veganskt. Tänkte skriva lite mer om våra matexperiment framöver.

Resan började så småningom slutta neråt och leda bort från Jotunheimen som vi blivit så förtjusta i.  Det fanns inte så mycket ork kvar men vi behövde få klättra upp på något mer så vi hittade en avstickare till ett miniberg bara för att få traska lite mer. Jag var rätt snurrig men att vara sjuk på semestern ändrade inte det faktum att vi befann oss i ett väldigt häftigt område och vädret var perfekt.

Att jag inte blivit bättre gjorde att vi på vägen ner mot Fagernes bokade ett hotellrum för att få sova ordentligt och vila lite. Vi var i byn förra året och ville gärna komma tillbaka. En del var på grund av Valdres Folkemuseum, men även för att hinna en tur till några favoritbutiker för att fylla på med ullkläder och sybehör. På kvällen sade vi hejdå till solen för några dagar och den vinkade tillbaka inklädd i ett rosa skimmer.

Husflidsbutiken är en ren glädje att gå runt i och kika på vackra dräktdetaljer och vi båda är lika förtjusta i dräkter och hantverk så för säkerhets skull kom vi tillbaka tre gånger under en timme. Museumet besökte vi året innan och efter några varv bland butikerna körde vi vidare istället för att lägga några mer timmar på dräktstudier.

Grå vidder, grå berg och grå vägar var vad som väntade oss när vi tog av på väg 7 västerut. Regnkläderna åkte fram och blev ordentligt testade. Resan fortsatte upp över Hardangervidda mot den hägrande maten vid Haugastøl. Sen jag började äta glutenfritt har pizzabottnar varit ett problem, men här finns de absolut godaste pizzabottnarna jag testat. De smakar som de ska och blir sådär fint krispiga. Även den glutenfria kakan är jättegod. Orsaken att de experimenterat mycket med receptet är att de har en glutenintolerant i familjen. Jag kan bara konstatera att de lyckats. Resterna följde med mig tills det var matdags igen och när kakan vi köpte med trillade i bitar direkt i påsen fick vi med oss två till av ren snällhet från personalen. Jag var jättenöjd och mätt och de verkade glada över berömmet.

Vi stannade vid staplingsstället igen och staplandet verkar ha tagit nya vändningar. Går det benämna det hela som modern konst kanske? Den var ju vegetarisk i alla fall.

Efter att ha byggt ihop varsin egen stapel körde vi vidare, tog en snabb snökrigspaus och åkte mot nästa matställe. Vi försökte fortfarande att ta det lugnt så jag skulle hinna bli lite piggare så det blev mycket tid med att titta på saker och åka bil. Fikastället blev ett dubbelt matställe då vi passade på att mata myggen lite med. De var stora som flygplan, minst!

Efter några timmars körning på högplatån kom vi fram till Måbødalen med den mäktiga Vøringsfossen. Förra året när vi var här så såg vi en bro lång nere i klyftan och var väldigt sugna på att gå dit men vi fick skjuta upp det tills i år. Bilder från den turen kommer.

Solen började så smått sjunka bakom bergen när vi slutligen nådde Eidfjord, som ligger vid Hardangerfjorden, där vi hade tänkt spendera natten. Campingplatsen hade en svårslagen utsikt (se nedan), men vi hade fått klämma oss in om vi skulle få plats så vi konstaterade att det var planändringsdags igen. Det fanns ett par campingplatser några mil bortoch vi satte av direkt för att hinna innan de stängde.

Till sällskap hade vi den lilla båten som lade ut lagom till att vi anlände till Eidfjord. Det som gjorde båtsällskapet lite roligare var att en mycket liknande båt hade legat utanför Visby när vi var där veckan innan.

Till vår stora glädje kom vi fram och fick en plats precis i tid. Vi hamnade på Ringøy Camping som ligger som på terrasser upp från fjorden. Där blev det pizzarester till kvällsmat och vi kunde ha tältet öppet för att kolla på solnedgången och stjärnorna.

Nästa morgon fortsatte vi söderut på väg 13 längs med Sørfjorden. Målet var en campingplats i Odda för att ha som bas för de närmsta dagarnas äventyr. Åter igen såg campingplatsen mer intressant ut på bild än i verkligheten så vi körde vidare under glaciären Folgefonna och hamnade på en brygga på Sundal camping. Bilden nedan är från Sørfjorden.

Nästa dag blev en väldigt spännande tur upp till kanten på Folgefonna. Bekvämt nog så fanns det ett skidområde i närheten så vi kunde köra hela vägen upp. Då vi båda är helt oerfarna när det kommer till glaciärer håller vi oss till nivån att studera från håll eller klappa på den på trygga och välövervakade platser som här. Vad jag inte väntade mig var hur mäktigt det skulle kännas att stå och kika rakt in i blåisen. Temperaturen var inte jättehög här uppe men visa av förra årets frysande var vi nu ordentligt påpälsade och kunde ha sommarens andra snökrig. De brukar inte vara så seriösa eller våldsamma men lite kul måste vi ju passa på att ha och kanten på en glaciär är nog det bästa stället hittills.

Fortsättning kommer i nytt inlägg.

Kommentera