Ridderspranget, Vågå kommun

Långt norrut längs väg 51 går det att hitta en skylt mot Ridderspranget. Vi blev nyfikna och svängde av direkt och följde grusvägarna i en kilometer innan vi kom fram till parkeringen. Där var ett gäng bilar och en buss. Busslasten var precis på väg därifrån när vi kom ner så mängden folk var rätt lagom. Redan vid parkeringen hördes ett svagt brus och vi blev allt mer nyfikna. Vi packade en fikaväska och traskade ner för stigen.

Sluttningen var rätt ordentligt så jag var glad över att inte ha tagit tofflorna utan ordentliga skor. Hela skogen ner mot klipporna var täckt av någon sorts bräken så sluttningen såg väldigt mjuk och luden ut.

Själva språnget går att hitta i berättelser om 1300-talet där en riddare ska vara inblandad. Rent fysiskt är språnget en smal och djup klyfta i älven Sjoa. Bilden ovanför är tagen från platsen där du på bilden nedan kan se två personer stå.

Vi valde att fika en bit ovanför klyftan för att ha huvudena på skaft innan vi skulle ner och spana in vattnet på lite närmre håll. Nedan är våra rostfria konventsmuggar som brukar få följa med ut på resa och den väldigt fina skeden har slöjdats på Lilla Bjers gårdsbutik på Gotland. Jag är i mångt och mycket en materialnörd med stor respekt för hantverk vilket gör att även saker som skedar kan vara något att fascineras över och lägga lite tanke bakom.

Nere vid vattenkanten fanns häftiga jättegrytor som påminde om istidens framfart där små stenar legat kvar när isen rört sig och borrat sig långsamt neråt i berget. Slitaget har sedan dess fortsatt med vatten och stenar.

Vattnet forsade fram väldigt snabbt och höll sig i färgerna ljusblått ooch vitt vilket är rätt fascinerande för mig som mest umgås med långsamma och bruna humusmättade vattendrag och pölar.

Helt plötsligt fick vi syn på något vi inte väntat oss. En bra bit från vattnet satt någon redo för att paddla iväg. Sekunderna senare rutschade de ner för klippan och plumsade i vattnet.

Det såg jättekul ut men vi får nog nöja oss med vanlig kajakpaddling på lugna sjöar ett tag till.

Vi gick tillbaka upp till parkeringen och följde en av grusvägarna en bit bort där vi fick lite mer perspektiv över området när vi hittade lite myrmark som öppnade upp landskapet.

Och självklart besökte vi en geocache på vägen. Det är nog en av de saker som får oss ut på oväntade platser som ofta är väldigt värda omvägar och urspårningar från färdplanerna.

Kommentera