Vissa platser bara måste besökas. Det hade i det här fallet kunnat vara på grund av de röda näckrosorna som växer naturligt här. Nu var det visserligen inte så för min del utan orsaken var lite mer litterär. I Margit Sandemos ”Sagan om Isfolket” nämns några platser från området och jag har betat av några av dem tidigare och nu var det bara denna platsen kvar.
Men orsaken gör ju inte platsen i sig mindre intressant. Det är en vacker liten tjärn som ligger i slutet av en grusväg, redo för ännu en sommar fylld av besökare. När vi var där var det en enda annan på plats, men då var vi utanför säsong och långt innan blomningen.
Det kan vara möjligt att fridlysningen behöver uppdateras, det kan också vara så att straffavgiften på hela ”ett hundra kronor” (!) inte gäller, oavsett vilket är det en plats mycket värd att skydda.
Ca en kilometer besår av en lättvandrad sträcka som lämpar sig för alla, sen börjar de lite mer spännande bitarna.
Bred stig byts mot smal, knappt synlig stig som så mycket som möjligt går i vattenkanten.
Vissa av innevånarna är ganska pigga på det där med inredning så det är mycket möjligt att när du väl går där så ser det redan annorlunda ut. Vart bävern bor kom vi inte riktigt på men det låg gott om gnagda trän lite här och var och vissa andra var på god väg ner. Kul sak att spana in.Det kan nog vara lite häftigt att bo över i en husbil eller liknande och spana i skymning och gryning efter den lilla välsimmande trädgnagaren.
Sista sträckan passerar vid mossmark och vi hade den oförskämt stora turen att få bevittna två tranor som dansade och hoppade runt. Tyvärr precis för långt bort för att inte synas i mobilkameran.
Vi verkar inte ha stört dem utan de fortsatte sin vackra dans medan vi gick över bron och bort mot bilen för en tur bort mot en sjö vi fick bada i.
