När det kommer till att ta sig ut på något nytt eller något som kan ha skjutits på lite för länge kan nog vad som helst hända. Ett av de främsta målen jag hade med Norgeresan var att visa mig själv att jag klarar av mer än jag tror, lite som förra gången fast nu i ännu häftigare miljöer. Självklart kändes det då logiskt att göra ett försök på Galdhøpiggen. Men vad som hände var att jag fick en ny lektion i att byta fokus och vara nöjd oavsett vad som händer.
Vi tog bilen och gav oss av från Lom efter en stadig frukost. Nu skulle här bestigas berg! Ut kom vi på den smala grusvägen som leder upp mot Spiterstulens fjällstation och fick på nytt en påminnelse om att saker uppe i fjällen inte alltid är som vi är vana vid nere på platten. Mitt på vägen där på sin höjd en bil verkar få plats, med bergssidan sluttandes skarpt ner åt ena hållet möter vi en buss. Det var min tur att bara åka med så jag fick hänga ut genom fönstret och hålla koll på hur många cm vi var från den vassa spetsen som stack ut på räcket medan mitt sällskap fick en bra övning i att precisionsbacka.
Väl framme kunde vi snabbt se att vi inte behövde oroa oss för att vara ensamma på berget, det var många som gett sig upp i det vackra vädret.
Även ett gäng renar passade på att parkera en stund.
Fjällstationen har ordentliga boendemöjligheter och det var många som campade på andra sidan vattnet. Det fanns även restaurang och annat som kan tänkas behövas.
Vägen vi siktade på går rakt upp från fjällstationen.
Utsikten redan nere från fjällstationen räcker gott och väl som enda mål. Nästa gång kanske vi behöver bo på plats för den här synen har jag gärna på morgonen.
Stigen börjar snällt slingrande fram och tillbaka mellan kråkbärstuvorna.
Efter en bit försvinner de sista buskarna och gräs, fjällull och annat tåligt krypande blir det som täcker sluttningarna.
Det är också här någonstans det börjar gå snett. Att jag har dålig kondition och lätt får andningsproblem när det går uppför mycket är den lilla biten, det löser sig som för det mesta annars med pauser, vätska och envist traskande.
Vad som däremot inte räknats med var begynnande sjukdom som först bara märktes som trötthet och yrsel, men det gick lätt att bortförklara med ovana vid att sova i tält och en mensvärk som tyckte att det där med att röra sig var en bra motivation till att bli värre.
Vägen fortsatte motigt uppåt och pauserna blev allt längre och yrseln började förvärras. IBS-magen började även den bråka när vi började närma oss de första större snöfläckarna. Där var min gräns, vandringen var inte längre rolig, det gjorde bara ont överallt och feberkänningarna tog udden av resten. Vi var trots allt här för att vi ville, inte för att vi måste. Vägen ner gick snabbt, speciellt med tanken i bakhuvudet att där fanns ordentliga toaletter och mjuka saker att ligga på.
Ibland är verkligheten lite tråkigare och lite jobbigare än beräknat, och då är det gott att veta att det går att ändra planerna och må bra i längden istället. Och ska jag nu vara sjuk och må dåligt kan jag lika gärna göra det på en riktigt vacker plats. Berget står kvar tills nästa försök!
