[otw_shortcode_info_box border_type=”bordered” border_style=”bordered” rounded_corners=”rounded-10″]Sträcka: Toppen tur-och-retur 8.6 km
Estimerad tid 5 timmar utan paus
Dass vid parkeringen
Våffelstuga på toppen
Fik vid parkeringen
[/otw_shortcode_info_box]Nära Rjukan är Gaustatoppen väldigt lätt att komma till, det finns flera stigar upp och en möjlighet att åka genom berget och upp till våffelstugan. För en mer bekväm resa kan en möjlighet vara att åka upp och gå ner.
Första dokumenterade bestigningen av berget var 1810. Närmsta orten är Rjukan, en industriort från tidigt 1900-tal som ligger så djupt ner i dalen att solen inte alls når ner delar av året. Det har de försökt komma runt, bland annat med hjälp av speglar uppe på bergskanten som ska leda ner solljuset till torget. Solljus är dock inte något problem när det kommer till att traska upp för ett berg så vi återvänder dit.
Vid parkeringen som ligger på 1173 meter över havet finns en fikastuga och dass. Vårt första besök där råkade sammanfalla med en triathlontävling som avslutades med att de tävlande skulle springa upp den sträckan vi gick. Det var ju lite intressant känsla att bli förbijoggad när vi släpade oss upp och veta att de både hunnit simma en blöt och kall sträcka och cyklat hela vägen som vi hade åkt bil. Majoriteten av dagar är det dock inte triathlon så det borde gå bra ändå.
Första sträckan är lite lagom grön med tillhörande får. Har du något emot får är Norge helt fel land.
Början är lättvandrad och en och annan hund skuttade förbi oss bland stenarna. Sten är också något det finns gott om, efter den första lugna biten blir det bara stenigare och stenigare. Berget verkar ha tröttnat på att hålla sig samman och ser mest ut som en gigantisk grushög på nära håll (gruset är visserligen väldigt stort, ibland någon meter rakt över), men det ändrar inte gruskänslan hos berget.
Praktiskt nog står det en väldigt stor pinne på toppen som markerar ut våffelstugan. Det skulle mycket väl kunna vara så att det inte är en pinne och att den har väldigt lite med våffelstugan att göra men exakt vad får du läsa dig till längs vägen. Det är mer spännande än våfflor!
När våfflorna börjar närma sig så slingrar vägen sig allt vildare. Det har även funnits nattliga evenemang där hela vägen lyses upp av ett långt pannlampetåg med musik på toppen. Bildbevis!
Sista biten runt våffelstugan har fått lite assistans från Nepal då sherpas har varit på plats och byggt en finfin stentrappa.
Men vänta nu, vi är ju uppe, det står på toppstenen! Men den där punkten där borta är ju ännu högre?! Vad som följde var en bra stund av klängande, kravlande och krypande då sista biten bort till den faktiska toppinnen inte var lika enkel som trappan.
Mer exakt så var det en smal ”stig” med rasbranter på båda sidorna. Bilden nedan är halvvägs tillbaka till våffelstugan. Ca 20 meter innan vi var framme vid gaustatoppentoppen så tvärvände vi när en vägg av ösregn började närma sig. En vacker dag tar vi revansch på toppentoppen. Och då får den vara riktigt vacker för jag är inte sugen på att slira runt på dyngsura klippblock igen.
Utsikt över våffelstugan, målgången till triathlonet och nästan ner mot parkeringen (någon ställde en till liten topp i vägen.
Slutligen kom vi ner igen. Snabbt traskandes mot dasset, det där med undangömda kissplatser går dåligt när minsta läplats var fylld av glada fikande familjer och en och annan chiuaua.
