Så fort det kommer till vandringsfunderingar i Småland brukar mina tankar landa på Store Mosse. Det är ofta jag kommer tillbaka bara för att klättra upp i ett av fågeltornen och njuta av utsikten, eller gå en kort runda när jag ändå kör förbi. Helgen som var resulterade i en kort tur då vi behövde en paus i golvläggningen och ändå skulle till Värnamo för att fylla på med lister.
För att komma till Svartgölen är det store mosse-parkeringen närmast Värnamo längs väg 151, östra Rockne.
Väl på parkeringen finns mycket och intressant information och i postlådan ligger broschyrer med kartor på flera språk. Bortanför informationsskylten finns återvinningsbehållare och i änden av parkeringen ligger ett dass som är rullstolsanpassat.
Från parkeringen går det att komma ut på ett flertal leder på allt från 3.6-14 km.
På andra sidan bilvägen finns örngömslet och lite längre bort Kittlakull.
Vi valde mellan Rockne runt och Svartgölen tur och retur och Svartgölen vann på grund av fikaplatsen. Så snart vi traskat iväg var det bara att följa skyltningen mot Svartgölsleden. Även denna led är anpassad för barnvagnar och rullstolar så den är väldigt snäll att gå.
Längs leden får vi lära oss om hur många skruvar som gått åt för att bygga spångar och broar längs leden och vilket arbete som lagts ner för att få leden klar. Den stod klar år 2000 efter många timmars jobb av de 25 personer som jobbat med leden.
Första sträckan går genom tallskog där mossen ligger inom räckhåll. Det är häftig att se hur olika stora träden är på en sträcka av bara två meter där mossen börjar. Från normalhöga till knappt en meter när de är ute i vitmossan.
Inne i skogen finns träd av alla åldrar vilket ger området än mer liv. Från de grånande äldre träden till nyuppkomna skott. Längs vägen finns olika delar av skogen markerade med siffror som går att följa i en broschyr för att lära sig mer om mossen och skogens innevånare och växter.
Efter 1.3 km börjar turen över mossen och det är här vi lämnar leden som går runt östra Rockne. Landskapet öppnar upp sig direkt och vi ser helt plötsligt mycket längre.
Det som alltid fascinerat mig med mossar är de färger som finns och de små minivärldar som finns på tuvorna. Det viktiga blir att ta tiden för att stanna till och titta närmre på de små tuvvärldarna och har ni tur kan ni hitta sileshår, en av våra köttätande växter. Rekommendationen är väl kanske att vänta tills det är snöfritt för att utforska mossens flora.
För de som undrar när ni är framme så finns skyltar längs spångarna om hur långt ni har kvar och hur långt det är tillbaka. Väl framme delar spångarna upp sig och slutar upp i en ordentligt stor fikaplats som borde räcka gott och väl till flera skolklasser.
Det finns bänkar och bord och i ett av hörnen ett mindre vindstillande plank. Det är fortfarande öppet även om det finns lite mer träd i gölkanten så är det lite svalare ute så ta med ordentligt med varma kläder, vinden har fritt spelrum över ett större område här. Det är också en bra orsak till ordentliga mängder varm choklad och att inte sitta still för länge.
Väl vid gölen blev vi välkomnade av den här lilla filuren. Vi var ensamma i området så det var trevligt med lite extra sällskap. Fikat behöll vi dock själva. Filt lades ut och varmt kaffe hälldes snabbt upp. Efter en väldigt kort paus plockade vi ihop, bakade in fingrarna i vantar och traskade tillbaka mot bilen och fortsatt renovering.
För mer information om leden samt övriga leder besök Store Mosse.
